Även om det finns en hel del fördelar med biologiskt nedbrytbara förpackningar jämfört med traditionella plastförpackningar när det kommer till att minska miljöpåverkan, finns det fortfarande många problem och utmaningar kopplade till deras intåg på den kommersiella marknaden.
Tillverkningen av biologiskt nedbrytbara material kräver ofta mycket resurser som energi, vatten och jordbruksmark. Beroende på det specifika materialet och de produktionsmetoder som används kan biologiskt nedbrytbara förpackningar ha ett högre miljöavtryck än konventionella plaster.
Biologiskt nedbrytbara förpackningsmaterial kan också vara dyrare att producera än traditionella plaster, vilket kan avskräcka företag från att satsa på dem. Fram till dess att man når storskalig produktion och produktionsprocesserna därmed blir mer effektiva, kan biologiskt nedbrytbara förpackningar förbli relativt kostsamma jämfört med konventionella alternativ.
Dessutom används termen "biologiskt nedbrytbar" ofta löst och är inte väl reglerad, vilket leder till förvirring bland konsumenter och potentiellt vilseledande påståenden. Det finns en brist på standardiserade definitioner och testmetoder för nedbrytbarhet, vilket gör det svårt att bedöma den verkliga miljöpåverkan av biologiskt nedbrytbara förpackningar. Det är även en etisk fråga om det är rätt att använda ätbara råvaror för icke-ätbara ändamål när det finns människor som saknar tillräcklig mat. Denna typ av produktion kan ses som en prioritering av kommersiella intressen framför mänskliga behov och rättigheter. När ätbara råvaror som majs och sockerrör används för förpackningar i stället för att konsumeras som mat, kan det leda till en minskad tillgång på mat, särskilt i regioner där livsmedelsförsörjningen redan är osäker. Detta kan förvärra hunger och fattigdom, särskilt i utvecklingsländer där dessa grödor är basföda. Dessutom kan ökad efterfrågan på majs och sockerrör för icke-livsmedelsändamål, såsom förpackningar, kan driva upp priserna på dessa råvaror.
Att ta itu med dessa utmaningar kommer att kräva samarbete mellan beslutsfattare, industrin och konsumenter, för att utveckla standardiserade testmetoder, förbättra infrastrukturen för kompostering och återvinning, och främja hållbara produktionsmetoder.